Inte för ett ögonblick

Att ångra något i livet är att förneka sin egen existens. 

För en hel del år sedan drog jag ur ett citat och urklipp ur en tidning som löd, " Jag ångrar allting jag gjort i mitt liv". Vem som blivit intervjuad och uttalat citatet minns jag inte, och tyckte heller då inte att det var viktigt. Det viktiga var att det var i de känslorna jag var då, och det speglade mig även som människa också. 

Hur blev jag då sånt offer för omständigheterna? Varför var jag så rädd för att lyckas, att hävda mig och visa att jag dög och kunde likväl som någon annan. Nej, jag behövde inte anstränga mig, för att ingen brydde sig ändå. 

Redan i lågstadiet var jag det enda barnet som hade nyckelkedja med hemnyckel runt halsen. På den tiden hade alla flickor i skolan 'hosseband', långhopprep eller så bollade man på rasterna. Jag var aldrig bra på någonting av det. Jag ägde inget av det heller. Men jag var på inget sätt tafatt eller klumpig. När jag flyttade till annan ort blev det helomvändning. Där var det bollspel, friidrott och kampsport som var utbudet. Jag föll mig väl in och var duktig både i friidrott, handboll och hade otroligt fina vänner, men sedan började molnen hopa sig på hemmafronten igen. Nu blev vi återigen de där som man pratade om, och än mera nu då detta var på en mindre ort. Återigen kände jag mig utsatt och tappade lusten att kämpa för att fortsätta. Det gällde både läxor, idrott och framtid. Alla ungar har väl någon gång i tidig ålder haft klart för sig vad de vill bli när de blir stora. Brandmän, polis, flygvärdinna, frisör, bonde och jag tror att jag ville bli flygvärdinna. Innan jag slutat mellanstadiet hade jag tappat den tron. 

När vi sedan flyttade tillbaka hamnade jag åter i samma klass. Fantastiskt kan tyckas. För mig, skitsamma. Jag kände en likgiltighet inför allt och jag började strunta i vilket. Jag var inte värd mer. Man väntade sig ingenting av mig. Så då började jag stanna hemma från skolan och sova istället. Studianpassad skolgång och ingen brydde sig. Det var väl ok? Då har vi blivit av med det problemet. 

Efter några år var det återträff för avgångseleverna och jag gick dit. Alla pratade runt och frågade vad man gjorde, gjort och var man befann sig just nu. När jag blev tillfrågad svarade en annan, "Äsch, Mari är ingenting"

Det var precis så det var och fortfarande är. För dem.

Den tron hade jag med mig i många år. Urklippet med citatet hade jag inramat och uppsatt på väggen i min lägenhet. Jag har kvar urklippet och det ligger i en låda med gamla foton som en påminnelse om hur jag kände då. Fortfarande ett offer för omständigheterna.

Idag har jag helt andra tankar om mig själv. En tro på mig själv som människa. Jag är ingen dålig människa, utan en fin människa som upplevt dåliga saker. För att förstå innebörden av detta var jag tvungen att gå igenom en hel del i livet som stundtals har varit oerhört jobbiga. Stunderna är inga ögonblick. Det har tagit flera år dit, för mig att vända om och komma hit.
Så slutligen, "Jag ångrar ingenting i mitt liv" ❤️

Trädgården hemma

Min trädgård 

2011, huset under uppbyggnad

foto: Dan Drakenholt

Vår trädgård föddes 2011 

med bara gräsmatta och lite stensättning.  

Stensättningen var i stort sett bara gången

 till ytterdörren och en uteplats på 9 kvm.

 Lite i taget har nu trädgården börjat ta form,

 och så här ser en liten del av den ut idag.

foto: Mari Melin

Hjärtformad ranka

foto: Mari Melin

Skön plats att avnjuta försommarkvällen

Foto: Mari Melin

Ullongrönn, pipranka, prydnadsgräs

Foto: Mari Melin

Chokladblomma

Foto: Mari Melin

Blodlönn

En del av mitt livs träd

En del av mitt livs träd

Min kärlek till träd har jag burit med mig i flera år. De har olika innebörd och betydelse  precis som  personer och för mig har varje träd en egen historia. Precis som jag. Att bo nära havet har inneburit att som liten fick jag åka till skogen med familj, exkursion med skolan eller söndagsutflykt med hunden. Jag har fördelen att det blir inga långa avstånd för att ta sig till Gabelljungen, Häckeberga, Bokskogen eller Svaneholm med bil.

När jag bodde hos pappa på sommarlovet i Beddingestrand, fanns det, som jag kallade den "Lilleskogen", som vi gick förbi när vi gick till stranden för att bada. Vi hade lastad träskrinda med allt som behövdes under en dag på stranden. Smörgåsar, kex, saft, kaffe och frukt till fika, handdukar, filt, parasoll och strandleksaker. Det sistnämnda var spade och spann till att gräva stora vattenhål intill strandbrynet och för att samla maneter i. Vägen ner till stranden skulle vara rakt ner mot havet, för att sedan gå längs med stranden för att vi små jämngamla kusiner skulle stillas i vår längtan till badet. Efter en lång dag, under vilken vi mestadels var i vattnet och dök i varje våg på första sandbanken, gick vi vägen genom husen på södra sidan landsvägen hem. Nu var vi trötta och fick sitta och åka i skrindan. Farmor drog vagnen, hon som alltid luktade friskt av syren och hennes sandaletter smällde mot hälen när hon gick. Mitt i "Lilleskogen" gick det en liten väg som vi kallade "Backarna" och när man trampade på den så var det ett ekande ihåligt ljud i stegen. Precis som om man trampade på en tjock jordmatta som svävade under en, ett hålrum, och det fanns tjocka rötter som buktade upp sig på marken. Det luktade en svag doft av, ja nu låter det märkligt kanske, påskäggsgodis. Sådana små sockerägg i pastellfärger. Jag har försökt erinra mig vilka sorts blommor som växte där, som kan ha spridit den doften och en av de vilda blommorna som tronade högst var mjölkörten eller rallarros.

När vi kom hem brukade jag sätta mig ute på muren och vänta.
Snart skulle pappa komma i firmabilen och jag ville åka med den sista biten. Pappa kommer och svänger in på Kantarellvägen och öppnar dörren på passagerarsidan på sin Ford transit och jag klättrar upp och hoppar glatt in. Det är endast 25-30 meters färd in till parkeringen och är över på några sekunder, men det är pappas och min stund. Jag vet att till helgen är pappa ledig och då ska han följa med till stranden. Då får jag simma ut till andra sandbanken, där jag inte bottnar, med min stora fina pappa.

Kindhult

Det är dags att tanka in dagens dos av sinnesro, både själsligt och kroppsligt. Frukosten är avklarad och brasan är tänd efter ännu en kompakt natt i småländska skogarna. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten, för ett ögonblick glömt var jag är, och förvirrat försökt urskilja att se något i mörkret. Jag satte mig upp i sängen och spärrade upp ögonen, men icke, totalt svart. Nu fick jag vakna till och använda nästa sinne, att lyssna... Inte ett ljud! Men ett omisskännligt knarrande i sängen får mig att minnas var jag är.

Med magen i balans och knoppen i topp så tar jag mig ut på vandring i skogen. Vi går steniga vägen och över fältet ligger dimhöljt dis och vilar tungt och stilla. Det är en total tystnad. Står stilla en stund och insuper känslan och låter blicken vandra från vänster till höger. Det luktar dunkelt av löv, mark, skog och fuktig jord. Det är denna årstid när allting ligger i vila. En lite avvaktande doft av vad som väntar genom det kommande skiftet i årstiden. Det ilar en kall känsla i näsan när jag andas in den friska luften. Det är fortfarande vinter. 

Jag rycks tillbaka till verkligheten, ibland kan tystnaden brytas av ett fågelskri, ett hundskall eller tåget som tutar i fjärran för att skrämma bort djur på spåret, och jag börjar röra på mig igen. Att ge sig ut, utan förbehåll, på vandringståg gör att jag behöver vara rätt utrustad och klädd med fodrade gummistövlar, underställ och fleecekläder. Det är förresten de kläder som jag har på mig mest hela tiden, under denna vistelsen här.

Med en förhoppning om att få syn på skogens konung, rådjur eller annat   vilt,drar jag mig från steniga vägen och in i den tätare skogen. Jag tror mig röra mig tyst och stilla, men är väl medveten om att så är inte fallet. När jag stannar upp så hör jag tydligt hur Johan rör sig en bit ifrån. Mycket riktigt så skrämmer vi iväg dem, men jag hinner se två rådjur vid en glänta som snabbt hoppar in i skogen på andra sidan. Vi fortsätter gå lite planlöst och för att upptäcka vidare, och Johan håller i sin telefon och kikar på sin gps ibland för at se så att vi inte förirrar oss. 

Tiden går fort och vi bestämmer oss för att gå i någon så när riktning genom skogen hemåt. Johan som har jagat här, känner inte igen igen sig överallt, då det förändrats genom åren. Det har skogats, det har blivit kalhyggen eller att skogen tagit mer plats på sitt ställe. På flera ställen ser vi spår av älg, vildsvin och rådjur. Min son samlade som liten kille med sig älgbajs och sålde på vår Statoilstation till resanden som var på väg. Han fick sålt alltsammans, mestadels till tyska turister. ;)

    Vi kommer ner mot gamla skolan och Johan får se en älg springa därifrån på sin pappas mark. Nu var det hans tur att få se något. Även om vi varit ute i flera timmar varken fryser, törstar eller känner jag ingen direkt längtan över att komma in eller hem. Det är precis så som jag vill ha det. Här och nu. 
Det är först när vi kommer fram och ser huset på nära avstånd som tanken kommer, "Åh, vad skönt att komma in nu och starta brasan i den gamla spisen och fika!"
Detta är just vad vi gör. Vi sitter i underställ, raggsockor, rosiga kinder, pigga och glasklara ögon, med rufsigt och yvigt hår från mössan och bara njuter av hur dagen börjat. Nu gör vi upp planer för resten av dagen. Finns det något kreativt vi kan hitta på? Vi sitter en stund till i köket och ser på fåglarna, nötskrikor och grönfinkar, som äter av bollarna Johan hängt ut. Sedan tar vi på oss ytterkläderna igen. 

Att ta med mig idag

Aldrig ensam Alltid älskad

Stenshuvud

Så många utflykter till Stenshuvud, både med skola och familj, har gjort att jag har hittat mitt vattenhål. En uppfattning och känsla  som jag säkert delar med andra. Att vandra uppför leden från landsidan till toppen och slå mig ner en stund på någon sittsten och bara ta in allt omkring mig.Efter en stund är det nästa mål, att ta mig ner på framsidan mot havet. Fyren.

Nu drar vi oss längs stranden till höger mot badstranden och stenarnas utseende och storlekar ändras allt eftersom vi klättrar, hoppar och går. På vissa stora stenar är det skönt att sträcka ut sig och höra det kluckande och skvalpande havsvattnet som slår in mot land. Efter en stund fortsätter vandringen på runda stora stenar och det är fokus på vackra stenar och även att hålla balansen på dem. Längre fram blir de lite mindre och här är jag i mitt rätta element.

Nu, om vädret tillåter, är det av med skor och vandra i vattenbrynet. Jo, visst jag bor vid havet året om, någon annanstans, men det här är något särskilt. Jag går tyst och tittar ner på alla fina stenar som ligger överallt. Mitt resesällskap går på samma sätt. Detta är min belöning efter vandringen upp och ner för Stenshuvud. 

Jag kan nog kalla mig själv första stenletare. 

Stenar, havet, sand och saltstänkta vadarfötter. Mmm, det är Stenshuvud. 

Fotspår i sanden.

Nybostrand

Min svaghet är min största styrka

     Varje dag är en ny dag. 

Nya möten, nya utmaningar, jag har alltid något nytt att lära mig.

Idag har jag fått en insikt om mig själv, fri och utan tvång.

 Idag har jag ett val, kan ta ett förnuftigt beslut och handla därefter.

Jag försöker att efter bästa förmåga leva livet på livets villkor. 

Idag har jag ett val att,

Förstå, istället att bli förstådd.

Ge, istället för att få.

Förlåta, istället för att bli förlåten.

Trösta, istället för att bli tröstad.

Älska, istället för att bli älskad.

Att ödmjukt glömma mig själv, finner jag mig själv.

Idag har jag mod att förändra

Och 

Ett hopp för livet.