En del av mitt livs träd
Min kärlek till träd har jag burit med mig i flera år. De har olika innebörd och betydelse precis som personer och för mig har varje träd en egen historia. Precis som jag. Att bo nära havet har inneburit att som liten fick jag åka till skogen med familj, exkursion med skolan eller söndagsutflykt med hunden. Jag har fördelen att det blir inga långa avstånd för att ta sig till Gabelljungen, Häckeberga, Bokskogen eller Svaneholm med bil.
När jag bodde hos pappa på sommarlovet i Beddingestrand, fanns det, som jag kallade den "Lilleskogen", som vi gick förbi när vi gick till stranden för att bada. Vi hade lastad träskrinda med allt som behövdes under en dag på stranden. Smörgåsar, kex, saft, kaffe och frukt till fika, handdukar, filt, parasoll och strandleksaker. Det sistnämnda var spade och spann till att gräva stora vattenhål intill strandbrynet och för att samla maneter i. Vägen ner till stranden skulle vara rakt ner mot havet, för att sedan gå längs med stranden för att vi små jämngamla kusiner skulle stillas i vår längtan till badet. Efter en lång dag, under vilken vi mestadels var i vattnet och dök i varje våg på första sandbanken, gick vi vägen genom husen på södra sidan landsvägen hem. Nu var vi trötta och fick sitta och åka i skrindan. Farmor drog vagnen, hon som alltid luktade friskt av syren och hennes sandaletter smällde mot hälen när hon gick. Mitt i "Lilleskogen" gick det en liten väg som vi kallade "Backarna" och när man trampade på den så var det ett ekande ihåligt ljud i stegen. Precis som om man trampade på en tjock jordmatta som svävade under en, ett hålrum, och det fanns tjocka rötter som buktade upp sig på marken. Det luktade en svag doft av, ja nu låter det märkligt kanske, påskäggsgodis. Sådana små sockerägg i pastellfärger. Jag har försökt erinra mig vilka sorts blommor som växte där, som kan ha spridit den doften och en av de vilda blommorna som tronade högst var mjölkörten eller rallarros.
När vi kom hem brukade jag sätta mig ute på muren och vänta.
Snart skulle pappa komma i firmabilen och jag ville åka med den sista biten. Pappa kommer och svänger in på Kantarellvägen och öppnar dörren på passagerarsidan på sin Ford transit och jag klättrar upp och hoppar glatt in. Det är endast 25-30 meters färd in till parkeringen och är över på några sekunder, men det är pappas och min stund. Jag vet att till helgen är pappa ledig och då ska han följa med till stranden. Då får jag simma ut till andra sandbanken, där jag inte bottnar, med min stora fina pappa.
Min kärlek till träd har jag burit med mig i flera år. De har olika innebörd och betydelse precis som personer och för mig har varje träd en egen historia. Precis som jag. Att bo nära havet har inneburit att som liten fick jag åka till skogen med familj, exkursion med skolan eller söndagsutflykt med hunden. Jag har fördelen att det blir inga långa avstånd för att ta sig till Gabelljungen, Häckeberga, Bokskogen eller Svaneholm med bil.
När jag bodde hos pappa på sommarlovet i Beddingestrand, fanns det, som jag kallade den "Lilleskogen", som vi gick förbi när vi gick till stranden för att bada. Vi hade lastad träskrinda med allt som behövdes under en dag på stranden. Smörgåsar, kex, saft, kaffe och frukt till fika, handdukar, filt, parasoll och strandleksaker. Det sistnämnda var spade och spann till att gräva stora vattenhål intill strandbrynet och för att samla maneter i. Vägen ner till stranden skulle vara rakt ner mot havet, för att sedan gå längs med stranden för att vi små jämngamla kusiner skulle stillas i vår längtan till badet. Efter en lång dag, under vilken vi mestadels var i vattnet och dök i varje våg på första sandbanken, gick vi vägen genom husen på södra sidan landsvägen hem. Nu var vi trötta och fick sitta och åka i skrindan. Farmor drog vagnen, hon som alltid luktade friskt av syren och hennes sandaletter smällde mot hälen när hon gick. Mitt i "Lilleskogen" gick det en liten väg som vi kallade "Backarna" och när man trampade på den så var det ett ekande ihåligt ljud i stegen. Precis som om man trampade på en tjock jordmatta som svävade under en, ett hålrum, och det fanns tjocka rötter som buktade upp sig på marken. Det luktade en svag doft av, ja nu låter det märkligt kanske, påskäggsgodis. Sådana små sockerägg i pastellfärger. Jag har försökt erinra mig vilka sorts blommor som växte där, som kan ha spridit den doften och en av de vilda blommorna som tronade högst var mjölkörten eller rallarros.
När vi kom hem brukade jag sätta mig ute på muren och vänta.
Snart skulle pappa komma i firmabilen och jag ville åka med den sista biten. Pappa kommer och svänger in på Kantarellvägen och öppnar dörren på passagerarsidan på sin Ford transit och jag klättrar upp och hoppar glatt in. Det är endast 25-30 meters färd in till parkeringen och är över på några sekunder, men det är pappas och min stund. Jag vet att till helgen är pappa ledig och då ska han följa med till stranden. Då får jag simma ut till andra sandbanken, där jag inte bottnar, med min stora fina pappa.
