Kindhult

Det är dags att tanka in dagens dos av sinnesro, både själsligt och kroppsligt. Frukosten är avklarad och brasan är tänd efter ännu en kompakt natt i småländska skogarna. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten, för ett ögonblick glömt var jag är, och förvirrat försökt urskilja att se något i mörkret. Jag satte mig upp i sängen och spärrade upp ögonen, men icke, totalt svart. Nu fick jag vakna till och använda nästa sinne, att lyssna... Inte ett ljud! Men ett omisskännligt knarrande i sängen får mig att minnas var jag är.

Med magen i balans och knoppen i topp så tar jag mig ut på vandring i skogen. Vi går steniga vägen och över fältet ligger dimhöljt dis och vilar tungt och stilla. Det är en total tystnad. Står stilla en stund och insuper känslan och låter blicken vandra från vänster till höger. Det luktar dunkelt av löv, mark, skog och fuktig jord. Det är denna årstid när allting ligger i vila. En lite avvaktande doft av vad som väntar genom det kommande skiftet i årstiden. Det ilar en kall känsla i näsan när jag andas in den friska luften. Det är fortfarande vinter. 

Jag rycks tillbaka till verkligheten, ibland kan tystnaden brytas av ett fågelskri, ett hundskall eller tåget som tutar i fjärran för att skrämma bort djur på spåret, och jag börjar röra på mig igen. Att ge sig ut, utan förbehåll, på vandringståg gör att jag behöver vara rätt utrustad och klädd med fodrade gummistövlar, underställ och fleecekläder. Det är förresten de kläder som jag har på mig mest hela tiden, under denna vistelsen här.

Med en förhoppning om att få syn på skogens konung, rådjur eller annat   vilt,drar jag mig från steniga vägen och in i den tätare skogen. Jag tror mig röra mig tyst och stilla, men är väl medveten om att så är inte fallet. När jag stannar upp så hör jag tydligt hur Johan rör sig en bit ifrån. Mycket riktigt så skrämmer vi iväg dem, men jag hinner se två rådjur vid en glänta som snabbt hoppar in i skogen på andra sidan. Vi fortsätter gå lite planlöst och för att upptäcka vidare, och Johan håller i sin telefon och kikar på sin gps ibland för at se så att vi inte förirrar oss. 

Tiden går fort och vi bestämmer oss för att gå i någon så när riktning genom skogen hemåt. Johan som har jagat här, känner inte igen igen sig överallt, då det förändrats genom åren. Det har skogats, det har blivit kalhyggen eller att skogen tagit mer plats på sitt ställe. På flera ställen ser vi spår av älg, vildsvin och rådjur. Min son samlade som liten kille med sig älgbajs och sålde på vår Statoilstation till resanden som var på väg. Han fick sålt alltsammans, mestadels till tyska turister. ;)

    Vi kommer ner mot gamla skolan och Johan får se en älg springa därifrån på sin pappas mark. Nu var det hans tur att få se något. Även om vi varit ute i flera timmar varken fryser, törstar eller känner jag ingen direkt längtan över att komma in eller hem. Det är precis så som jag vill ha det. Här och nu. 
Det är först när vi kommer fram och ser huset på nära avstånd som tanken kommer, "Åh, vad skönt att komma in nu och starta brasan i den gamla spisen och fika!"
Detta är just vad vi gör. Vi sitter i underställ, raggsockor, rosiga kinder, pigga och glasklara ögon, med rufsigt och yvigt hår från mössan och bara njuter av hur dagen börjat. Nu gör vi upp planer för resten av dagen. Finns det något kreativt vi kan hitta på? Vi sitter en stund till i köket och ser på fåglarna, nötskrikor och grönfinkar, som äter av bollarna Johan hängt ut. Sedan tar vi på oss ytterkläderna igen.