Inte för ett ögonblick

Att ångra något i livet är att förneka sin egen existens. 

För en hel del år sedan drog jag ur ett citat och urklipp ur en tidning som löd, " Jag ångrar allting jag gjort i mitt liv". Vem som blivit intervjuad och uttalat citatet minns jag inte, och tyckte heller då inte att det var viktigt. Det viktiga var att det var i de känslorna jag var då, och det speglade mig även som människa också. 

Hur blev jag då sånt offer för omständigheterna? Varför var jag så rädd för att lyckas, att hävda mig och visa att jag dög och kunde likväl som någon annan. Nej, jag behövde inte anstränga mig, för att ingen brydde sig ändå. 

Redan i lågstadiet var jag det enda barnet som hade nyckelkedja med hemnyckel runt halsen. På den tiden hade alla flickor i skolan 'hosseband', långhopprep eller så bollade man på rasterna. Jag var aldrig bra på någonting av det. Jag ägde inget av det heller. Men jag var på inget sätt tafatt eller klumpig. När jag flyttade till annan ort blev det helomvändning. Där var det bollspel, friidrott och kampsport som var utbudet. Jag föll mig väl in och var duktig både i friidrott, handboll och hade otroligt fina vänner, men sedan började molnen hopa sig på hemmafronten igen. Nu blev vi återigen de där som man pratade om, och än mera nu då detta var på en mindre ort. Återigen kände jag mig utsatt och tappade lusten att kämpa för att fortsätta. Det gällde både läxor, idrott och framtid. Alla ungar har väl någon gång i tidig ålder haft klart för sig vad de vill bli när de blir stora. Brandmän, polis, flygvärdinna, frisör, bonde och jag tror att jag ville bli flygvärdinna. Innan jag slutat mellanstadiet hade jag tappat den tron. 

När vi sedan flyttade tillbaka hamnade jag åter i samma klass. Fantastiskt kan tyckas. För mig, skitsamma. Jag kände en likgiltighet inför allt och jag började strunta i vilket. Jag var inte värd mer. Man väntade sig ingenting av mig. Så då började jag stanna hemma från skolan och sova istället. Studianpassad skolgång och ingen brydde sig. Det var väl ok? Då har vi blivit av med det problemet. 

Efter några år var det återträff för avgångseleverna och jag gick dit. Alla pratade runt och frågade vad man gjorde, gjort och var man befann sig just nu. När jag blev tillfrågad svarade en annan, "Äsch, Mari är ingenting"

Det var precis så det var och fortfarande är. För dem.

Den tron hade jag med mig i många år. Urklippet med citatet hade jag inramat och uppsatt på väggen i min lägenhet. Jag har kvar urklippet och det ligger i en låda med gamla foton som en påminnelse om hur jag kände då. Fortfarande ett offer för omständigheterna.

Idag har jag helt andra tankar om mig själv. En tro på mig själv som människa. Jag är ingen dålig människa, utan en fin människa som upplevt dåliga saker. För att förstå innebörden av detta var jag tvungen att gå igenom en hel del i livet som stundtals har varit oerhört jobbiga. Stunderna är inga ögonblick. Det har tagit flera år dit, för mig att vända om och komma hit.
Så slutligen, "Jag ångrar ingenting i mitt liv" ❤️